Funderingar
När juniorette kom till världen ansåg jag att min far inte behövde veta nått just vid det tillfället. Jag hade i åtanke att ringa honom när det lugnat ner sig lite och att jag, J och juniorette skulle få tid att landa i att vi nu var en familj. Dagar blev som vanligt till veckor som sedemera blev till månader.
En dag i december ringde min far hem till oss när jag var på jobbet. Han pratade med J och han sa att han på omvägar hade hört att vi fått barn. Han ville givetvis träffa sitt enda biologiska barnbarn, men han hade lite körit på jobbet så han ville återkomma efter julhelgen... Eeeehhhhh.... Hur tänkte han då?
Januari gjorde sitt intåg och min far dök upp en dag hemma hos oss med sin nya fru. Jag tänkte att detta var ett tillfälle att börja om på noll. Allt det som varit kan jag bortse från och vi får nu en ny chans att lära känna varandra. Jag vill trots allt att juniorette en dag ska kunna ha en relation med sin biologiska farfar, fastän hans och min relation är fucked up...
Min far och jag lovade att hålla kontakten som vanligt... Jag ringde ett par gånger, han ringde en...
I förrgår fyllde juniorette 1år, hennes farfar har inte hörts av sen i Mars... Inte hörde vi av honom i förrgår heller... Att han inte hör av sig på mina födelsedagar är en sak. Det kan jag ta, men när han inte ringer eller smsar när hon fyller år tycker jag bara är ren idioti. Hon är trots allt hans enda biologiska barnbarn. Men, men det är han som lägger ribban!
Jag är ändå så oerhört tacksam över att juniorette har en "plastfarafar" som är närvarande och helt jävla suverän!
Känner igen det där från min man och hans biologiska pappa. De har heller aldrig haft en bra relation och för att vara helt ärlig så har den varit "fucked up" som du skriver länge. Min man sa upp relationen för många år sedan då bägaren av besvikelser rann över.
Av dom barn vi har mellan oss (3 st) så har ingen blivit uppmärksammad på någon födelsedag. 9 år av födelsedagar och jular har kommit och gått utan en tillstymmelse till kontakt.
Ett kort hade räckt gott och väl.
Våra barn har också en "plastfarfar" som de känner enbart som sin riktiga farfar. De vet överhuvudtaget inte om att det finns en biologisk farfar. Och det gör det ju inte. Plastfarfar är farfar helt enkelt.
Jag tror tyvärr att vi är många som har det så här med våra föräldrar. Och även om man har accepterat det för vad det är så hoppas man nog in i det sista att barnbarnen ändå ska kunna väcka de där föräldrakänslorna till liv.
Men så fungerar det nog inte.
Ett stort försenat grattis till juniorette!
Ibland är det skönt att veta att man inte är ensam i den situation man befinner sig i.
Någonstans tror jag i min enfald att min far trots allt bryr sig, eller jag vet att han bryr sig. Men han har otroligt svårt att visa det. Det är ju egentligen skitsamma när det kommer till kritan.
Han hörde faktiskt av sig tillslut, ett par dagar för sent... Men han hörde av sig, trots allt så tyckte jag det var det viktigaste.
Känner igen det där jag med. Fast här är det dotterns bio morfar som vi inte hört ett knyst av sen hon föddes. Nu är hon dryga året. Å andra sidan har inte jag haft kontakt med honom på snart 10 år, men jag vet att han vet.
Dottern har i alla fall en helt fantastisk plastmorfar som med stor glädje och entusiasm har tagit på sig rollen. Det var lite försynt han frågade vad vi skulle kalla honom inför henne. Vid hans namn, plastmorfar eller vad vi föräldrar ville. Det är första barnbarnet som kommer för han med och även om det inte är biologiskt så tycker jag att inte att blodsband är det viktigaste. Hellre att min dotter har en icke-bio-morfar som tar rollen på fullaste allvar än en bio dito som inte bryr sig.
Tycker det är grymt om plast morfar/mormor, farfar/farmor kliver upp och tar ansvaret för sitt plastbarnbarn. För har dom alltid varit närvarande så blir det ju den naturliga mor eller far föräldern.
